Besök på lasarettet

I söndags var vi i Trosa med Mickes föräldrar. Harry skötte sig exemplariskt och sov mkt av dagen. Vi åt sedan mat hos oss och fixade lite innan vi åkte med svärföräldrarna hem en sväng för fika och hämta verktyg. 

Det var då gnället från Harry började. En missnöjd unge som från ingenstans även kräktes en del. 
När vi sedan kom hem så tempade jag honom och det visade sig att han hade 38.7 i temp, inte konstigt han var gnällig eller kräktes. 

Ringde 1177 och rådfrågade vad vi skulle göra, och sen höll vi koll på tempen kommande natt. 
Då den sakta men säkert gick neråt så avvaktade vi och blev kvar hemma över natten. 

På morgonen ringde jag till barnavdelning här i stan då den bara är öppen dagtid (vi har inget barnsjukhus här i Nyköping sen många år tillbaka, väldigt dåligt). 
Fick en tid rätt omgående så jag och Harry åkte dit.
Fick jättebra bemötande och alla sköterskor och läkare var så gulliga och trots lite feber så Charmade Harry alla han mötte :)

Det togs prover av blod och urin, lyssnade  på hjärta och lungor, kollades öron och hals och klämdes och kändes på honom. 

Förmodligen är det en jobbig förkylning han har bara så vi har några lugna dagar framför oss hemma. Tempar med jämna mellanrum för att hålla koll så inte febern dyker upp igen. 

Och idag kommer storasyskonen hem igen, som vi längtat! 


Största rädslan!

Den största rädslan i nuläget är att Lilleman ska bli sjuk, såklart. Jag misstänker att han har en liten förkylning i kroppen då han sovit mkt oroligt senaste nätterna och varit lite snorig. 

Tack och lov verkar det stannat där.

Ett så litet barn ska ju inte vara sjukt kan man tycka men med storasyskon som nu börjat skolan och kommer dra med sig baciller hem så är det ju näst intill oundvikligt. 

Så nu håller vi tummarna att den där förkylningen förblir liten och att vi slipper feber och sjukhusbesök. (Främst då för att Nyköping valde att lägga ner barnavdelningen här hos oss så då får man ju ta sig till Eskilstuna om det blir något akut med liten). 


Komma in i någon slags rutin?

Ja detta med att komma in i några slags rutiner är ju lite som en bergochdal-bana. 


Amningen tog både jag och Micke gemensamt beslut över att avsluta. Jag mådde dåligt psykiskt och bara grinade och det smärtade alldeles för mkt, blev en ond cirkel liksom. (Amning är inte bara mysigt och enkelt). 

Senaste dagarna har vi haft en klantig bebis som inte vill ligga själv... har funkat enstaka ggr i vagnen men oftast grinar man och skriker sig blå. Vilket såklart tär på ens psyke.

Jag gissar att värmen gör sitt, vi hade 30grader igår, även idag är en varm dag och Harry är iförd enbart blöja här hemma. Och är grinig och kan liksom inte komma till ro riktigt.

Behöver jag säga att jag ser fram emot regnet som det pratas om som ska komma i veckan?!